Hej då bloggen!

Nu har jag suttit och funderat hur länge som helst. Ska jag lägga ner denna jäkla domän eller inte? Jag har sån separationsångest, men jag vet inte ens varför.

Varför har jag denna blogg? Svaret är nog att jag har kvar den för att jag bloggat så länge (sedan 2001). Tycker jag att det är kul att blogga? Näe. Det ger mig mest ångest, att den ligger här helt ouppdaterad. Har jag mycket besökare som skulle bli ledsna om jag la ner bloggen? Again, näe. Det är väl då kanske min mor. Försvinner jag helt från internet om jag lägger ner bloggen? Hell no, jag finns på Instagram, Snapchat, Twitter och inte minst YouTube.

Min domän är aktiv fram tills slutet av september i år. Det är bra, för jag vet inte riktigt om jag har något konto eller liknande kopplat till de e-postadresser jag har hostade på domänen. Tur att man har bra koll.

Jag kommer säkert göra något fler inlägg här innan allt försvinner, bland annat hade jag tänkt länka alla mina sociala medier om det är någon som vill fortsätta stalka mig (som att ni alla inte redan vet var jag håller hus).

Aloha!

 

Black bean burger / Svartbönsburgare

Jag älskar helger! Det jag älskar mest är att man har tid att laga mat på riktigt och inte bara slänga ihop något för att man är för upptagen med allt annat i livet.

Idag gjorde vi en sjukt god vegansk burgare. Svartbönsburgare! Den första gången vi har gjort veganburgare som faktiskt hållit ihop ordentligt. Vi gjorde receptet efter ett spanskt recept jag hittat någonstans, men dressingen hittade Peter på själv. Jag har inte skrivit några måttangivelser på det eftersom han bara höftade efter smak.

blackbean_burger

VAD DU BEHÖVER

  • 170 g (ca 2½ dl) okokt quinoa
  • 850 g svarta bönor
  • ½ tsk salt
  • saften från 1 citron
  • 2 tsk olja
  • ½ medium lök, hackad
  • 1½ dl färsk koriander, hackad
  • 2 vitlöksklyftor, hackade/pressade
  • 4 tsk sesamfrön
  • Valfria kryddor att smaksätta med

HUR DU GÖR

  • Koka upp quinoan och låt sjuda i 15 minuter.
  • Mixa svarta bönor, vitlök, citronsaft, olja och salt med en stavmixer eller matberedare.
    Resultatet ska bli en seg sörja.
  • Rör sedan ihop sörjan med den kokta quinoan, koriander, lök och sesamfrön.
  • Smaken på burgaren är nu relativt neutral, smaksätt därför efter egen preferens.
  • Stek i olja eller mjölkfritt margarin.

PETERS BURGARDRESSING

  • Lika delar Oatly iMat fraiche och vegansk majonäs.
  • Efter smak: liquid smoke, salt, vit peppar, svart peppar, röd peppar, srirachasås och Felix BBQ Ketchup Cajun Chipotle ketchup.

Re-reading Introvert: Den tysta revolutionen

Introvert Den Tysta Revolutionen

Något som är lite lustigt med mig är att trots hur mycket jag än äääälskar en bok, film, dokumentär, föreläsning, ljudbok och så vidare, så kommer jag fan aldrig ihåg innehållet av den om jag inte för anteckningar eller gör markeringar i texten eller videon som jag senare kan gå tillbaka till. Dock är minnet rätt bra på att komma ihåg vad jag läst, sett eller hört förut, så läser, ser eller lyssnar jag igen så kickar minnet igång och jag kan komma ihåg att jag gått igenom materialet tidigare.

Något som är ännu mer häftigt (tycker jag) är när jag, som vid detta exempel, läser boken en gång till så uppfattar jag mer saker, tar till mig mer saker, skrattar åt mer saker, relaterar till mer saker och lär mig mer saker än första gången. Därför läser jag alltid mina favoritböcker minst tre gånger.

Nu är jag inne på Introvert: Den tysta revolutionen för andra gången. Första gången så var reaktionen typ så här: MIND BLOWN! Fan, att upptäcka att alla grejer man gått och tyckt att man varit konstig för, helt plötsligt inte var konstiga. Nej, det finns till och med andra som har precis samma egenskaper. Att jag till exempel har telefonfobi, blir trött av att vara i folksamlingar eller runt nya människor, att jag fan går under om jag inte får tid att vara självsam, att jag dissar en film/bok/serie för att aaaalllaaa tycker att den är så bra, att jag är en petig grammatikkärring som inte tycker att det är okej att använda mer än ett utropstecken, att jag i princip aldrig blir uttråkad, att jag gärna vill kunna mäta resultat på saker som jag tar mig an och att jag kan sitta helt tyst med någon i flera timmar och ändå tycka att vi har umgåtts och haft riktigt, riktigt trevligt. It’s not weird, it’s introverted.

Förra gången läste jag boken (och köpte två ex och gav till två av mina favoritmänniskor i hela världen bara för att den är så awesome) och denna gång lyssnar jag på den som ljudbok. Igår satt jag och Peter i bilen i några timmar och lyssnade tillsammans. Att det kunde vara så kul att lyssna på ljudbok tillsammans hade jag aldrig trott. Vi skrattade åt skämten, jämförde varandras beteenden och personlighetsdrag och typ 20 gånger utbrast Peter ”Haha, det där är ju preciiiis som du!”.

Jag rekommenderar STARKT denna bok till alla som känner att de har introverta drag, eller de som lever eller känner någon som är introvert. Jag har lärt mig så mycket om mig själv från boken och jag är så glad att introversion lyfts fram som något positivt.

Personlig utveckling är något som ligger mig så himla nära hjärtat. Nästa bok att läsa blir Linus nästa och nyaste bok, Själv – Kraften i egentid och efter det, den legendariska boken av Susan Cain – Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking.

Varje vegansk produkt är en seger

Oatly havredryck

Oatly havredryck
Fuck. Varje gång jag besöker någon annans blogg så får jag ett sånt sug att börja blogga ordentligt själv, som jag gjorde förut på gamla goda blogg.se-tiden.
Av någon anledning finns inte tiden till. Jobb, plugg, familj och YouTube (lol) tar upp rätt mycket av min tid och även fast det kan verka som att det är en piece of cake att blogga så tar det mer tid och energi än vad man tror.
Jag är rätt flink i fingrarna efter 15 års datanörderi men det tar mig minst en halvtimma varje gång jag ska skriva ett mini-inlägg.

Innehåll, korrekturläsning och förhoppningsvis en passande bild till. Jag kanske är dum-perfektionist, men jag vill inte rabbla upp en massa ord här som jag inte står för eller som jag inte faktiskt känner en push för att skriva om.

Hur som helst. Idag kom jag att tänka på något.
Det finns förmodligen människor som tror att jag, endast på grund av min veganism, har en förändrad personlighet.
Jag har aldrig försökt tvinga på någon annan min tro eller min livsstil, vegan eller icke-vegan. Jag har i alla år jag levt ÄLSKAT djur av alla sorter. Om man frågar vem som helst som känt mig en längre tid så kan jag garantera att ingen skulle säga att de förvånats av nyheten att jag blivit vegan.
Det enda som förändrats i mig är synsättet om att djur inte finns till för att människor ska utnyttja dem. Jag har öppnat mina ögon inför djurindustrin istället för att stänga dem. Jag har öppnat mitt sinne för ett annat tankesätt än vad normen försöker övertyga oss om.

Exempelvis ser en icke-vegan förmodligen på mjölk som något som man ”bara tar från kon”, and that’s it.
Som vegan ser jag ett djur som lever hela sitt liv instängt. Ett djur som blir våldtaget och tvångsinseminerat, som precis som människan bär på sitt barn i 9 månader och som 1-4 dagar efter födseln blir fråntaget sitt barn. Föder hon en son blir han dödad, föder hon en dotter har hon samma framtid som sin mor att se fram emot. Sedan skördas hon på sin bröstmjölk i cirka tio månader då hela proceduren upprepas igen, tills dagen hennes kropp är för trött för att bli fråntagen fler barn. Då blir hon ”bedövad” med ett skott i huvudet och sedan tappad på blod tills livet rinner ifrån henne och hon bara är en till siffra i statistiken. Känns inte som en så härlig tankebana att ha varje gång man ser en mjölkprodukt, eller hur?

Det som många kanske inte förstår är att det är omöjligt för mig som djurvän att tycka att det här okej, när jag har en lika stor respekt för en ko som jag har för en mor som råkar vara av samma art som mig själv. Jag önskar alla individer ett lika bra liv fyllt med respekt, frihet och kärlek.

Med tanke på detta, att jag som jag sa tidigare inte är någon människa som försöker pusha min världssyn på andra, så blir jag så oerhört glad när andra människor i min närhet väljer att öppna sina ögon för en värld med mindre smärta, plågeri och död.
Jag har såna i min närhet som har blivit så mycket mer intresserade av vegetarisk kost (och med vegetarisk menar jag vegetarisk, inte lakto-ovo vegetarisk). Idag fick jag höra av någon som jag älskar med djupet av mitt hjärta, att hen kanske inte skulle kunna bli vegan, men gärna vegetarian.
Min man är borta på utbildning i södra Sverige. I nästan fem månader har han nu bett hotellet han bor på att servera honom vegetarisk mat, vilket – lucky for him – är betydligt ”lyxigare” än den icke-vegetariska.
Min styvson dricker mycket hellre sojamjölk än komjölk och har de senaste pappaveckorna frågat om vi inte kan åka till Coop och köpa en vegansk Flapjack till honom.
På jobbet har en av mina arbetskamrater käkat vegetariskt en hel helg, och en annan framfört sitt intresse för vegetarisk raw-kost (vilket lät som ett fucking joke med tanke på vem det kom från, men som tydligen inte var det).

Allt detta har kommit från att jag inte försökt tvinga på min livsstil på någon annan, utan att jag varit öppen att prata om hur jag känner, hur jag ser på saker och att jag inte har något emot att varken svara på frågor, ge mig in i konstruktiva diskussioner eller att berätta hur saker faktiskt ser ut och uppmuntrat andra att googla på det om de inte tror mig.

Om det är något jag känner starkt för, en passion, så kommer jag tala vitt och brett om det. Veganism är en sån grej.
Jag har svårt att tro att man faktiskt når någon riktigt framgång med att ge någon skuldkänslor eller att peka finger för att någon inte är vegan, eller ens vegetarian. Jag har ju själv varit där en gång.

Därför ser jag varje vegansk produkt som någon ens är nyfiken på, som en seger.

Intresse! Det är där allt börjar.

Alltså vafan…

Jag glömmer ju bort att jag har den här jävla bloggen.

Här kommer lite uppdateringar för er som är så himla nyfikna.
1. Ingenting spännande eller nytt har hänt, förutom:
2. att jag fortfarande är gode awesome.
3. att jag inte har salmonella.
4. att jag har börjat plugga.

Ok, hejdå.

Så här gick håret till

img_20160202_212532.jpg


Nu ligger videon äntligen ute på YouTube. Som vanligt tog jag en jävla tid på mig att redigera!

Eller egentligen har jag bara tagit en jäkla tid på mig att ta bilden som man ser som förhandsvisning på videon, innan den startar. Har inte orkat ta någon, varit för lat, varit för trött, haft för mycket att göra, var i början röd i hårbotten, etc etc etc, ungefär alla undanflykter man kan ha.

Jag är bara så jävla obekväm framför kameran. Ogillar att det tas bilder på mig, video är en helt annan grej. Kan inte se naturlig ut på en bild. Inte onaturlig heller, för den delen. Bara jävligt obekväm 🙂

Sidecuten

Längtar tills håret växer ut så det blir lite längre, it’s gonna look aaawesooome!

Jag kanske har salmonella!

Haha, kanske lite väl dramatisk titel kanske! Men jag har faktiskt testat mig för salmonella denna vecka.
Någon i min närhet hamnade på sjukhus för ett tag sedan på grund av en infektion som hen fått just på grund av en bekräftad salmonellasmitta.
Ungefär vid samma tillfälle som hen fick salmonellan bekräftad så var jag sjuk och då tyckte jag att det var en bra idé att testa mig. Jag hade vad jag tror är magsjuka och som jag förstår så kan en salmonellasmitta visa sig på ungefär samma sätt.

Jag är dock inte allt för orolig, personen i frågas sambo hade till och med fått negativt på test så om jag skulle ha smittats så skulle det förvåna mig oerhört mycket, speciellt med tanke på att jag inte varit utomlands på 1½ år eller ätit animaliska produkter på nästan fyra månader. Smitta från människa till människa är mycket ovanligt.

Idag var jag och lämnade in provet, så nu är det bara att sätta sig och vänta på provsvaret.

Snagg

Sidecut

Det blev att raka av lite hår på huvudet trots allt. Jag kan ibland ha lite svårt att släppa tankar och idéer som jag tycker är fantastiska. Trots att dom kanske inte är så jäkla fabulous som jag trott från början så måste jag alltid testa. Det är väl som den där grejen de säger, att det är bättre att ångra att man gjort nåt än att ångra att man inte gjorde det.

Nu låter det ju som att jag tycker att det här med håret inte var en fantastisk idé, men så är det inte. Det blev så jäkla bra att jag är förvånad över mig själv. Är inte så finkänslig i vissa fall och att hålla på att pilla med en rakapparat runt öron och på kanten där jag delat håret var fan inte roligt. Men det gick till slut!
Har man den inställningen att det inte är någon större fara om saker går åt skogen, ja då är det svårt att vara negativ 🙂

Vad komiskt att jag i del 1 av vloggen är så glad över att jag inte varit sjuk på flera månader… också blev jag magsjuk bara några timmar efter jag hade spelat in del 2, hahaha!
Det skulle kunna vara något annat också, men det ska jag in till vårdcentralen och kolla upp till veckan.

Hur som helst, här kommer del 2 av vloggen!

Sidecut?

BlekStill003-web

Åh, vad jag älskar helger! Speciellt de helgerna som vi inte har något planerat utan bara kan flanera runt och göra vad vi vill!

Igår drog vi en sväng på Erikshjälpen och skulle egentligen städa bilen efter det, men det blev att vi städade lägenheten istället. På kvällen blekte jag håret och mitt i det så säger Peter till mig ”Du kanske skulle skaffa sidecut, jag tror att du skulle vara riktigt snygg i det!”.

För er som inte vet så har jag funderat på sidecut i kanske ett år nu, jag tycker att det är så jävla snyggt! Så här kan det exempelvis se ut:

sicedut-01

sidecut-02

sidecut-03

Alla som känner mig vet att trots att jag lägger rätt mycket tid på mitt hår med blekning och färgning and all that, så skiter jag egentligen i det. Jag skulle lika gärna kunna snagga av mig allt hår. Så egentligen skulle det inte vara någon jättestor förändring, det är ju bara det att jag inte vill att ser ska se helt jävla loopy ut. Som vanligt så har jag inte en aning om vad jag håller på mig, jag bara gör 🙂

Här kommer en vlogg från gårdagen, en till kommer imorgon!

 

Vegorätt

vegorätt

I tisdags blev jag bjuden på veganmiddag hos morsan! Vi bestämde oss för att slå två flugor i samma smäll (fast på veganskt vis) och kolla på premiäravsnittet av Vegorätt också.

För er som inte hört så är Vegorätt det första helvegetariska matlagningsprogrammet i Sverige. Det är nästan veganskt, om det inte var så att de använde honung lite här och var. Programmet kommer sändas i 5 avsnitt och går på SVT2 på tisdagar klockan 20:30.

Jag gjorde en minivlogg av kvällen.

 

I videon babblar jag bara på om allt möjligt, som jag alltid gör. och drar snabbt min åsikt: jag tyckte att det var helt fantastiskt! Det är ungefär som att SVT skulle rota i min hjärna och plocka fram allt jag velat ha i ett vegetariskt matprogram och gjort verklighet av det.
Det är inte allt för ”seriöst” och pretentiöst, vilket jag tycker att många program kan vara. Programledarna utgår från sina egna hemodlade varor och inkorporerar det i programmet och matlagningen.
De gör enkla recept med varor som man kan hitta på vilken affär som helst, ingen av recepten verkar ta speciellt lång tid att slänga ihop och det låter och ser sanslöst gott ut! Det är filmat på ett sånt sätt att man faktiskt kommer på sig själv att tänka ”Fan, det här var jävligt fint och oerhört kreativt filmat!” och maten läggs till och med upp på ett intressant sätt.

Allt detta knyter de ihop med en gnutta humor och en stor dos personlighet. I programmet pratar de till och med om yoga och dess fördelar, något som verkligen inte verkar vara widely known, men som borde vara det.

Trots detta, enligt mig, framgångsrecept så verkar detta program ha fått en jävla massa skit. Direkt efter programmet gick jag ut på Twitter för att skriva en liten positiv trudelutt och möttes av saker som;

 

OBS världen! Man kan äta veg utan hippiekläder! Även män kan äta vegetariskt och man måste inte utöva yoga mellan måltiderna!

 

SVT imorgon: Förlåt! Vi blandade ihop Vegorätt med programmet ”Hippie-Robinson”

 

Vill så gärna gilla Vegorätt. Men snälla, vad håller de på med? De skrämmer ju folk! JAG blir rädd – och firar fem år som vegan.

 

Jag ville ha ett program som får flera att se det positiva med vegomat. Det här är inte ett sånt program tyvärr.

 

Jag sitter bara och gapar som en idiot och fattar jävlat noll.

Sen NÄR blev det en regel att tro att man måste klä och uppföra sig som personerna som håller i ett matlagningsprogram? Det är som att jag tror att jag måste vara full när jag lagar mat bara för att jag sett Hannah Harts ”My Drunk Kitchen”, eller att jag måste stå i stylat hår och ett leende på läpparna för att Leila Lindholm gör det, eller att jag tyvärr måste åka i finkan för att Martha (min favorit!) gjort det?

Man måste ju någonstans förstå att alla program har en main character som driver hela programmet framåt. Vad tråkigt vi skulle ha om vi inte fick se TV-kockarnas personligheter, då kan vi lika gärna anställa robotar.

Och varje gång jag läser att detta program skrämmer köttätare så tänker jag att man kanske skulle försöka sluta ”locka dem” med matlagningsprogram och istället få dem inse vad deras kött- och mejerikonsumtion gör mot planeten och informera hur djurindustrierna faktiskt ser ut! Det är skrämmande många som inte vet om att ägg är hönsens mens, att en mjölkkos kalv tas ifrån henne max fyra dagar efter födseln (hanarna går oftast till slakt), att köttet vi äter faktiskt är muskler och fett från en annan individ, eller att det är lagligt att ha hela nio ”frigående” höns per m². DET, om något, skrämmer mig. Att det finns människor som antingen är helt ovetande eller helt obrydda om alla de andra fantastiska individer som lever på vår jord.

Hela grejen med vegetarianism och veganism är så sjukt mycket större än ett matlagningsprogram.

Det skulle ju vara hemskt tråkigt om vegetarianismens öde hängde på ett TV-program och inte på folks sunda förnuft.